Jag antar att jag, först och främst, bör be om ursäkt (men bara lite) för föregående inlägg. Det är aningen genant att läsa om sin självömkan i efterhand och att klagolåten dess utom ligger ute för allmän beskådan gör ju inte direkt det hela bättre. Det är lite som att läsa någonting man skrev på fyllan, alternativt (om man nu vore shcizofren...Vilket jag ju ändå är) som att läsa något ens "Andra Jag" skrivit. Jag kan inte riktigt bestämt mig huruvida jag bör skratta eller gråta åt eländet. Baserat på mitt helt galet goda humör tror jag dock att jag väljer att skratta. Länge och hånfullt, rakt i ansiktet på mig själv.
Jag antar att jag redan nu bör varna er för liknande äckliga inlägg i framtiden. Jag kan inte rå för det, helt plötsligt sitter man helt enkelt bara där, på botten av sig själv. Oförmögen att klättra upp på egen hand. Dessa gropar kommer och går med ogämn intervall. "Ingen tycker om mig-groparna" följer dock, underligt nog, ofta på en tid av lycka. Har jag varit extra glad, extra tillfreds med mig själv och omgivningen, extra pratsam och rolig, etc, händer det ofta att Tvivlet kommer krypande. De äckliga skuggvarelserna som spinner löften om vänskap då jag ändå inte kommer finna den på annat håll. Ja, det låter helt galet, och det är det också. Lite små-psykopat har jag nog alltid varit.
I dessa stunder av tvivel är jag en annan Skade än den jag är nu. Det är som om jag vore två personer i en, som ett finfint extraerbjudande ("Ragga upp ett våp, få ännu ett på köpet!"). Den ena står orubblig vad som en händer, viker inte en tum, hur hårt vinden än blåser. Den andra, den svaga, lägger sig platt på mage i gruset och ber om nåd så fort vinden börjar tjuta. Jag står inte för några av de handlingar som denna patetiska varelse kan tänkas ta sig till. Jag tycker lika illa om henne som ni.
Idag var en fin dag. Solen hade återvänt, och med den även Styrkan (jag skrek rakt ut i förtvivlan mitt under svenskalektionen när tunga flingor började dala under gårdagen. "Jag anser att vi bör omstrukturera layouten för jag anserHELVETE!!!").
Morgonperioden är för tillfället historia, vilket innebär att jag äger allt och alla stenhårt. Under gårdagen höll jag en 30 min lång harang angående människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare, omstrukturerings bakomliggande orsaker och följder. Jag lyckades dess utom peta in lite smått och gott om kol 14 och Den Poetiska Eddan. Vikariens kommentar på detta var "Ja...Tack Emilia" och sedan bytte han snabbt ämne till Gamla Testamentet. Ett smart drag från hans sida då jag knappt sade ett knyst under resten av lektionen.
Men, det var ju idag vi skulle tala om, inte den gråa gårdagen.
Efter en groteskt gigantisk lunsch skyndade jag hemmåt, mot vårdcentralen där Farbror Doktorn konstaterade att det inte var några större och allt för alvarliga fel på mig. Då blev jag glad.
Efter detta trevliga besked begav jag mig ut i skogen på en soldränkt promenad. Jag satte mig på en uppvärmd sten och läste en stund innan jag började traska hemmåt.
För övrigt läste jag ut hela boken idag, endast idag. Jag kom på den geniala idén att läsa om min barndoms favorit-böcker vilket visade sig vara en sanslöst god idé. Visst, de må vara ruskigt taskigt skrivna och lättlösta (nej, ni läste inte fel. LättLÖSta) men stämningen finns där. Magin lever vidare i sidorna och trycksvärtan och frigörs så fort jag öppnar dess pärmar. En underbar kännsla. Som om jag vore 10 år igen.
Väl hemma ägnade jag tid åt att lyssna på diverse Loke-låtar (jag upptäckte nyligen att man faktiskt kunde LYSSNA på några av låtarna på hemsidan. Lycka!) och att pussla ihop mitt fina IKEA-skrivbord. Äntligen slipper jag kräla i sängen med datorer, pennor och skrivblock.
Till övriga trevliga händelser kan tilläggas
att jag fick både "Captain Jack" och
"The battle has begun" av Linda. Tackar ödmjukast.
Du har lagt guldkant på min redan mycket mysiga kväll.
På återseende.
Skade
Jag antar att jag redan nu bör varna er för liknande äckliga inlägg i framtiden. Jag kan inte rå för det, helt plötsligt sitter man helt enkelt bara där, på botten av sig själv. Oförmögen att klättra upp på egen hand. Dessa gropar kommer och går med ogämn intervall. "Ingen tycker om mig-groparna" följer dock, underligt nog, ofta på en tid av lycka. Har jag varit extra glad, extra tillfreds med mig själv och omgivningen, extra pratsam och rolig, etc, händer det ofta att Tvivlet kommer krypande. De äckliga skuggvarelserna som spinner löften om vänskap då jag ändå inte kommer finna den på annat håll. Ja, det låter helt galet, och det är det också. Lite små-psykopat har jag nog alltid varit.
I dessa stunder av tvivel är jag en annan Skade än den jag är nu. Det är som om jag vore två personer i en, som ett finfint extraerbjudande ("Ragga upp ett våp, få ännu ett på köpet!"). Den ena står orubblig vad som en händer, viker inte en tum, hur hårt vinden än blåser. Den andra, den svaga, lägger sig platt på mage i gruset och ber om nåd så fort vinden börjar tjuta. Jag står inte för några av de handlingar som denna patetiska varelse kan tänkas ta sig till. Jag tycker lika illa om henne som ni.
Idag var en fin dag. Solen hade återvänt, och med den även Styrkan (jag skrek rakt ut i förtvivlan mitt under svenskalektionen när tunga flingor började dala under gårdagen. "Jag anser att vi bör omstrukturera layouten för jag anserHELVETE!!!").
Morgonperioden är för tillfället historia, vilket innebär att jag äger allt och alla stenhårt. Under gårdagen höll jag en 30 min lång harang angående människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare, omstrukturerings bakomliggande orsaker och följder. Jag lyckades dess utom peta in lite smått och gott om kol 14 och Den Poetiska Eddan. Vikariens kommentar på detta var "Ja...Tack Emilia" och sedan bytte han snabbt ämne till Gamla Testamentet. Ett smart drag från hans sida då jag knappt sade ett knyst under resten av lektionen.
Men, det var ju idag vi skulle tala om, inte den gråa gårdagen.
Efter en groteskt gigantisk lunsch skyndade jag hemmåt, mot vårdcentralen där Farbror Doktorn konstaterade att det inte var några större och allt för alvarliga fel på mig. Då blev jag glad.
Efter detta trevliga besked begav jag mig ut i skogen på en soldränkt promenad. Jag satte mig på en uppvärmd sten och läste en stund innan jag började traska hemmåt.
För övrigt läste jag ut hela boken idag, endast idag. Jag kom på den geniala idén att läsa om min barndoms favorit-böcker vilket visade sig vara en sanslöst god idé. Visst, de må vara ruskigt taskigt skrivna och lättlösta (nej, ni läste inte fel. LättLÖSta) men stämningen finns där. Magin lever vidare i sidorna och trycksvärtan och frigörs så fort jag öppnar dess pärmar. En underbar kännsla. Som om jag vore 10 år igen.
Väl hemma ägnade jag tid åt att lyssna på diverse Loke-låtar (jag upptäckte nyligen att man faktiskt kunde LYSSNA på några av låtarna på hemsidan. Lycka!) och att pussla ihop mitt fina IKEA-skrivbord. Äntligen slipper jag kräla i sängen med datorer, pennor och skrivblock.
"Sommarkatt" spelas för 170:e gången och
jag kan inte låta bli att sjunga med. Jag vill
också möta en räv på en äcklig festival.
Fast hällre en varg, för dem har jag alltid
tyckt mycket om.
jag kan inte låta bli att sjunga med. Jag vill
också möta en räv på en äcklig festival.
Fast hällre en varg, för dem har jag alltid
tyckt mycket om.
Till övriga trevliga händelser kan tilläggas
att jag fick både "Captain Jack" och
"The battle has begun" av Linda. Tackar ödmjukast.
Du har lagt guldkant på min redan mycket mysiga kväll.
På återseende.
Skade
8 kommentarer:
Det kallas tvivel, som nån listig jävel sagt.
<3
Jag är osäker på huruvida jag vill misshandla eller krama denne listige jävel.
<3
Påminn mig så skickar jag över mer Loke. Den som inte finns på sidan. Men då får du allt donera pengar till honom på Medeltidsveckan, eller köpa hans skivor.
Jag är ju fattig ju! Har inte ens råd med tuggummin längre!
Jag har några av Lokes ordentliga lajv-låtar också. Och Eva har fler.
Tror tillochmed att Joram och Helena har hela i Nimbros fäste på såndär CD-skiva också.
Skicka allt ni har!
Måns Klang i Dimbros Fäste, heter den faktiskt!
Så snälla ge mig några bölen
Bara så jag har till ölen
Och en stund på njutningsnästet
När jag kommer hem till fästet
För jag vill så hjärtans gärna
In på Dimmans Blå taverna
Och bli styv i kork och lem
Så ta mig hem till Dimbros Fäste
Ta mig hem!
Du blir f.ö. skickad nu.
Hoppas du tog upp de mer specifika detaljerna av C14-metoden, såsom problemen med reservoareffekten och riskerna för kontaminering av provobjekten ;)
(Hade tenta i "Arkeologisk teori och metod" igår.. Träligt värre :P)
Skicka en kommentar