Satan i gatan

Denna vecka har varit den bästa sedan...Ja, jag vet inte när!
Våren har kommit på allvar och den verkar inte ha några som helst planer på att flytta på sig. Bättre present än så skulle jag aldrig kunna ha fått. Jag är ett enda stort léende nu för tiden. Ni kommer inte känna igen mig längre. Det är som om jag upplever våren för första gången.

I helgen rensade vi uppe på vinden (ja, jag blev tvingad att hålla mig hemma en stund under lördagen då jag knappt lyckats resa mig ur sängen på morgonen). Jag gick nostalgiskt igenom hela min barndom som prydligt stoppats ned i små lådor som sedan staplats ovanpå varandra i oändlighet. Inte visste jag att ett helt liv kunde bevaras på detta sett.
Mitt bland bråte, "Sagor", misslyckade syslöjdsprojekt och skridskor fann jag en skatt. Den var svart och underbar. Jag svepte den långa Dracula-capen runt axlarna och stod länge länge framför spegeln och bara njöt.
Det var dock efter detta fantastiska fynd jag insåg att det var vår. För första gången kunde jag finna negativa sidor med det konstaterandet. Det blir väl till att laga Kappan för femte gången, antar jag.

I måndags var, som jag antar att ni alla märkte, den första riktiga vårdagen. Jag hade envist svept in mig i capen, trots värmen, och vägrade att ta den av mig. Inte ville jag heller åka hem till måsten och förpliktelser, så när skolan var över började jag en vandring i vårens tecken genom det vackra, vaknande Stockholm. Bilder och mer utförlig beskrivning om den underbara eftermiddagen finner du i min bilddagbok. Sök på Skade.
I tisdags var det fortfarande vår, till min stora glädje, så jag begav mig till Vitabergsparken. Där satte jag mig på en kulle, tätt intill en solvarm mur, och lossades att jag befann mig i mitt älskade Visby. Jag vet inte om jag klarar av att vänta längre. En vecka kvar tills jag får återse det, om än bara för en kort stund.
Igår tillbringade jag den tredje eftermiddagen på raken inne i staden, med glass i hand och Loke i öronen. Dock var det inte lika underbart längre. Efter tre timmar konstant strövande och planlöst omkringdrivande satte jag mig utmattad utanför Medeltidsmuséet och stirrade ned i strömvirvlarna. När jag blivit så yr av vattnets vilda dans att jag började frukta att jag skulle tappa balandsen och falla i djupet bestämde jag mig för att ringa min kusin som faktiskt inte bodde mer än 10 min där ifrån. Jag tillbringade en timme hos henne, diskuterade festivaler och hur man överlever sådana på lägsta möjliga ekonomiska förluster. Trevligt trevligt.
Efter detta begav jag mig åter igen ut på vägarna. Nu hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle tillbringa natten hemma hos den familj vars son jag lovat barnvakta. Trevligt trevligt. (ja, som ni ser så är jag trött som fan och orkar inte skriva mer än nödvändigt. Låter det som om jag haft en tråkig vecka så får ni helt enkelt överdriva allting en si så där 50 gånger. Den var faktiskt skitbra)
200kr rikare begav jag mig åter mot Martinskolan för att avsluta historieperioden. Synd, tyckte jag. Underbart, tyckte de andra.
På eftermiddagen hade jag tre val:

nr 1: Spela Innebandy inför hela skolan
nr 2: Titta på när andra spelar innebandy
nr 4: Få en, typ, privatlektion i polska

Gissa en gång vad jag valde. Behöver jag ens säga att jag hade den bästa eftermiddagen i mannaminne?
Med lyckan bubblande innombords, en lång lista på rekommenderade folkmusikband och en utlånad skiva med "Hulling" begav jag mig hemmåt. Även denna gång dränkt i solsken. Jag älskar mitt liv. Det gör jag verkligen.
På söndag blir det Skeppis. Satan i gatan.

Skade