Denna vecka har varit den bästa sedan...Ja, jag vet inte när!
Våren har kommit på allvar och den verkar inte ha några som helst planer på att flytta på sig. Bättre present än så skulle jag aldrig kunna ha fått. Jag är ett enda stort léende nu för tiden. Ni kommer inte känna igen mig längre. Det är som om jag upplever våren för första gången.
I helgen rensade vi uppe på vinden (ja, jag blev tvingad att hålla mig hemma en stund under lördagen då jag knappt lyckats resa mig ur sängen på morgonen). Jag gick nostalgiskt igenom hela min barndom som prydligt stoppats ned i små lådor som sedan staplats ovanpå varandra i oändlighet. Inte visste jag att ett helt liv kunde bevaras på detta sett.
Mitt bland bråte, "Sagor", misslyckade syslöjdsprojekt och skridskor fann jag en skatt. Den var svart och underbar. Jag svepte den långa Dracula-capen runt axlarna och stod länge länge framför spegeln och bara njöt.
Det var dock efter detta fantastiska fynd jag insåg att det var vår. För första gången kunde jag finna negativa sidor med det konstaterandet. Det blir väl till att laga Kappan för femte gången, antar jag.
I måndags var, som jag antar att ni alla märkte, den första riktiga vårdagen. Jag hade envist svept in mig i capen, trots värmen, och vägrade att ta den av mig. Inte ville jag heller åka hem till måsten och förpliktelser, så när skolan var över började jag en vandring i vårens tecken genom det vackra, vaknande Stockholm. Bilder och mer utförlig beskrivning om den underbara eftermiddagen finner du i min bilddagbok. Sök på Skade.
I tisdags var det fortfarande vår, till min stora glädje, så jag begav mig till Vitabergsparken. Där satte jag mig på en kulle, tätt intill en solvarm mur, och lossades att jag befann mig i mitt älskade Visby. Jag vet inte om jag klarar av att vänta längre. En vecka kvar tills jag får återse det, om än bara för en kort stund.
Igår tillbringade jag den tredje eftermiddagen på raken inne i staden, med glass i hand och Loke i öronen. Dock var det inte lika underbart längre. Efter tre timmar konstant strövande och planlöst omkringdrivande satte jag mig utmattad utanför Medeltidsmuséet och stirrade ned i strömvirvlarna. När jag blivit så yr av vattnets vilda dans att jag började frukta att jag skulle tappa balandsen och falla i djupet bestämde jag mig för att ringa min kusin som faktiskt inte bodde mer än 10 min där ifrån. Jag tillbringade en timme hos henne, diskuterade festivaler och hur man överlever sådana på lägsta möjliga ekonomiska förluster. Trevligt trevligt.
Efter detta begav jag mig åter igen ut på vägarna. Nu hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle tillbringa natten hemma hos den familj vars son jag lovat barnvakta. Trevligt trevligt. (ja, som ni ser så är jag trött som fan och orkar inte skriva mer än nödvändigt. Låter det som om jag haft en tråkig vecka så får ni helt enkelt överdriva allting en si så där 50 gånger. Den var faktiskt skitbra)
200kr rikare begav jag mig åter mot Martinskolan för att avsluta historieperioden. Synd, tyckte jag. Underbart, tyckte de andra.
På eftermiddagen hade jag tre val:
nr 1: Spela Innebandy inför hela skolan
nr 2: Titta på när andra spelar innebandy
nr 4: Få en, typ, privatlektion i polska
Gissa en gång vad jag valde. Behöver jag ens säga att jag hade den bästa eftermiddagen i mannaminne?
Med lyckan bubblande innombords, en lång lista på rekommenderade folkmusikband och en utlånad skiva med "Hulling" begav jag mig hemmåt. Även denna gång dränkt i solsken. Jag älskar mitt liv. Det gör jag verkligen.
På söndag blir det Skeppis. Satan i gatan.
Skade
torsdag 29 mars 2007
lördag 24 mars 2007
... Bajs.
Jag har absolut ingenting att skriva om. Ingenting alls.
Fast det där var lögn. En ganska grov sådan. Självklart har jag tonvis med saker att skriva om. Inte nödvändigtvis händelser, men tankar. När började jag försumma dem?
Dock tänker jag inte skriva om dessa. Anledning? Lathet, främst. Dock även det faktum att jag helt enkelt inte vill. Jag kan vika ut mig och berätta om allt dumt jag gjort, allt hemskt som hänt, o.s.v, men när det kommer till tankar tar det emot. Dem vill jag behålla för mig själv.
Så, gör inte misstaget att tro att jag är en ytlig person av den anledning att jag aldrig skriver någonting tänkvärt. Visst skulle jag kunna (oj vad jag skulle kunna!) men jag väljer att hålla tyst om sådant. Dåligt, kan tyckas, men så är det.
Igår var det filmkväll hemma hos Linda. Trevligt på mücket. Vi såg på zombiefilmer respektive svenska buskisar, vi åt muffins och smulade ned golvet. Min fredagskväll blev räddad från tristess i TV-soffan (nåväl, jag byttei alla fall soffa, sälskap och tristess mot ... lik? ).
Då jag misstänker att ni alla antagligen är så otroligt intresserade tänkte jag bara meddela att jag nu fått et skrivbord. Ett svart (hör och häpna). Nu slipper jag kräla i sängen när jag skall få någonting jort.
Tja, intressantare än såhär blir det inte. Godnatt på er.
Skade
Fast det där var lögn. En ganska grov sådan. Självklart har jag tonvis med saker att skriva om. Inte nödvändigtvis händelser, men tankar. När började jag försumma dem?
Dock tänker jag inte skriva om dessa. Anledning? Lathet, främst. Dock även det faktum att jag helt enkelt inte vill. Jag kan vika ut mig och berätta om allt dumt jag gjort, allt hemskt som hänt, o.s.v, men när det kommer till tankar tar det emot. Dem vill jag behålla för mig själv.
Så, gör inte misstaget att tro att jag är en ytlig person av den anledning att jag aldrig skriver någonting tänkvärt. Visst skulle jag kunna (oj vad jag skulle kunna!) men jag väljer att hålla tyst om sådant. Dåligt, kan tyckas, men så är det.
Igår var det filmkväll hemma hos Linda. Trevligt på mücket. Vi såg på zombiefilmer respektive svenska buskisar, vi åt muffins och smulade ned golvet. Min fredagskväll blev räddad från tristess i TV-soffan (nåväl, jag byttei alla fall soffa, sälskap och tristess mot ... lik? ).
Då jag misstänker att ni alla antagligen är så otroligt intresserade tänkte jag bara meddela att jag nu fått et skrivbord. Ett svart (hör och häpna). Nu slipper jag kräla i sängen när jag skall få någonting jort.
Tja, intressantare än såhär blir det inte. Godnatt på er.
Skade
tisdag 20 mars 2007
Tortured soul asylum
Jag antar att jag, först och främst, bör be om ursäkt (men bara lite) för föregående inlägg. Det är aningen genant att läsa om sin självömkan i efterhand och att klagolåten dess utom ligger ute för allmän beskådan gör ju inte direkt det hela bättre. Det är lite som att läsa någonting man skrev på fyllan, alternativt (om man nu vore shcizofren...Vilket jag ju ändå är) som att läsa något ens "Andra Jag" skrivit. Jag kan inte riktigt bestämt mig huruvida jag bör skratta eller gråta åt eländet. Baserat på mitt helt galet goda humör tror jag dock att jag väljer att skratta. Länge och hånfullt, rakt i ansiktet på mig själv.
Jag antar att jag redan nu bör varna er för liknande äckliga inlägg i framtiden. Jag kan inte rå för det, helt plötsligt sitter man helt enkelt bara där, på botten av sig själv. Oförmögen att klättra upp på egen hand. Dessa gropar kommer och går med ogämn intervall. "Ingen tycker om mig-groparna" följer dock, underligt nog, ofta på en tid av lycka. Har jag varit extra glad, extra tillfreds med mig själv och omgivningen, extra pratsam och rolig, etc, händer det ofta att Tvivlet kommer krypande. De äckliga skuggvarelserna som spinner löften om vänskap då jag ändå inte kommer finna den på annat håll. Ja, det låter helt galet, och det är det också. Lite små-psykopat har jag nog alltid varit.
I dessa stunder av tvivel är jag en annan Skade än den jag är nu. Det är som om jag vore två personer i en, som ett finfint extraerbjudande ("Ragga upp ett våp, få ännu ett på köpet!"). Den ena står orubblig vad som en händer, viker inte en tum, hur hårt vinden än blåser. Den andra, den svaga, lägger sig platt på mage i gruset och ber om nåd så fort vinden börjar tjuta. Jag står inte för några av de handlingar som denna patetiska varelse kan tänkas ta sig till. Jag tycker lika illa om henne som ni.
Idag var en fin dag. Solen hade återvänt, och med den även Styrkan (jag skrek rakt ut i förtvivlan mitt under svenskalektionen när tunga flingor började dala under gårdagen. "Jag anser att vi bör omstrukturera layouten för jag anserHELVETE!!!").
Morgonperioden är för tillfället historia, vilket innebär att jag äger allt och alla stenhårt. Under gårdagen höll jag en 30 min lång harang angående människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare, omstrukturerings bakomliggande orsaker och följder. Jag lyckades dess utom peta in lite smått och gott om kol 14 och Den Poetiska Eddan. Vikariens kommentar på detta var "Ja...Tack Emilia" och sedan bytte han snabbt ämne till Gamla Testamentet. Ett smart drag från hans sida då jag knappt sade ett knyst under resten av lektionen.
Men, det var ju idag vi skulle tala om, inte den gråa gårdagen.
Efter en groteskt gigantisk lunsch skyndade jag hemmåt, mot vårdcentralen där Farbror Doktorn konstaterade att det inte var några större och allt för alvarliga fel på mig. Då blev jag glad.
Efter detta trevliga besked begav jag mig ut i skogen på en soldränkt promenad. Jag satte mig på en uppvärmd sten och läste en stund innan jag började traska hemmåt.
För övrigt läste jag ut hela boken idag, endast idag. Jag kom på den geniala idén att läsa om min barndoms favorit-böcker vilket visade sig vara en sanslöst god idé. Visst, de må vara ruskigt taskigt skrivna och lättlösta (nej, ni läste inte fel. LättLÖSta) men stämningen finns där. Magin lever vidare i sidorna och trycksvärtan och frigörs så fort jag öppnar dess pärmar. En underbar kännsla. Som om jag vore 10 år igen.
Väl hemma ägnade jag tid åt att lyssna på diverse Loke-låtar (jag upptäckte nyligen att man faktiskt kunde LYSSNA på några av låtarna på hemsidan. Lycka!) och att pussla ihop mitt fina IKEA-skrivbord. Äntligen slipper jag kräla i sängen med datorer, pennor och skrivblock.
Till övriga trevliga händelser kan tilläggas
att jag fick både "Captain Jack" och
"The battle has begun" av Linda. Tackar ödmjukast.
Du har lagt guldkant på min redan mycket mysiga kväll.
På återseende.
Skade
Jag antar att jag redan nu bör varna er för liknande äckliga inlägg i framtiden. Jag kan inte rå för det, helt plötsligt sitter man helt enkelt bara där, på botten av sig själv. Oförmögen att klättra upp på egen hand. Dessa gropar kommer och går med ogämn intervall. "Ingen tycker om mig-groparna" följer dock, underligt nog, ofta på en tid av lycka. Har jag varit extra glad, extra tillfreds med mig själv och omgivningen, extra pratsam och rolig, etc, händer det ofta att Tvivlet kommer krypande. De äckliga skuggvarelserna som spinner löften om vänskap då jag ändå inte kommer finna den på annat håll. Ja, det låter helt galet, och det är det också. Lite små-psykopat har jag nog alltid varit.
I dessa stunder av tvivel är jag en annan Skade än den jag är nu. Det är som om jag vore två personer i en, som ett finfint extraerbjudande ("Ragga upp ett våp, få ännu ett på köpet!"). Den ena står orubblig vad som en händer, viker inte en tum, hur hårt vinden än blåser. Den andra, den svaga, lägger sig platt på mage i gruset och ber om nåd så fort vinden börjar tjuta. Jag står inte för några av de handlingar som denna patetiska varelse kan tänkas ta sig till. Jag tycker lika illa om henne som ni.
Idag var en fin dag. Solen hade återvänt, och med den även Styrkan (jag skrek rakt ut i förtvivlan mitt under svenskalektionen när tunga flingor började dala under gårdagen. "Jag anser att vi bör omstrukturera layouten för jag anserHELVETE!!!").
Morgonperioden är för tillfället historia, vilket innebär att jag äger allt och alla stenhårt. Under gårdagen höll jag en 30 min lång harang angående människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare, omstrukturerings bakomliggande orsaker och följder. Jag lyckades dess utom peta in lite smått och gott om kol 14 och Den Poetiska Eddan. Vikariens kommentar på detta var "Ja...Tack Emilia" och sedan bytte han snabbt ämne till Gamla Testamentet. Ett smart drag från hans sida då jag knappt sade ett knyst under resten av lektionen.
Men, det var ju idag vi skulle tala om, inte den gråa gårdagen.
Efter en groteskt gigantisk lunsch skyndade jag hemmåt, mot vårdcentralen där Farbror Doktorn konstaterade att det inte var några större och allt för alvarliga fel på mig. Då blev jag glad.
Efter detta trevliga besked begav jag mig ut i skogen på en soldränkt promenad. Jag satte mig på en uppvärmd sten och läste en stund innan jag började traska hemmåt.
För övrigt läste jag ut hela boken idag, endast idag. Jag kom på den geniala idén att läsa om min barndoms favorit-böcker vilket visade sig vara en sanslöst god idé. Visst, de må vara ruskigt taskigt skrivna och lättlösta (nej, ni läste inte fel. LättLÖSta) men stämningen finns där. Magin lever vidare i sidorna och trycksvärtan och frigörs så fort jag öppnar dess pärmar. En underbar kännsla. Som om jag vore 10 år igen.
Väl hemma ägnade jag tid åt att lyssna på diverse Loke-låtar (jag upptäckte nyligen att man faktiskt kunde LYSSNA på några av låtarna på hemsidan. Lycka!) och att pussla ihop mitt fina IKEA-skrivbord. Äntligen slipper jag kräla i sängen med datorer, pennor och skrivblock.
"Sommarkatt" spelas för 170:e gången och
jag kan inte låta bli att sjunga med. Jag vill
också möta en räv på en äcklig festival.
Fast hällre en varg, för dem har jag alltid
tyckt mycket om.
jag kan inte låta bli att sjunga med. Jag vill
också möta en räv på en äcklig festival.
Fast hällre en varg, för dem har jag alltid
tyckt mycket om.
Till övriga trevliga händelser kan tilläggas
att jag fick både "Captain Jack" och
"The battle has begun" av Linda. Tackar ödmjukast.
Du har lagt guldkant på min redan mycket mysiga kväll.
På återseende.
Skade
måndag 12 mars 2007
Tearing the veil from grace
Just nu är jag så lycklig så att jag nästan spricker. Hela jag är full av ljus, värme och små fladdrande fjärilar som kittlar mig till fnitter och spontana danssteg (vilka till 99% slutar i en finfin vurpa). Just nu är allt perfekt. Jag tror nästan inte att jag skulle villja ändra på någonting om jag så fick chansen (både ni och jag vet att det är lögn, men just nu känner jag för att ljuga mig lycklig).
Min lycka bottnar i vänskap. Utan er skulle jag fortfarande ligga på botten av Ingenting och kvävas av mina egna andetag. Jag vet att det låter fånigt och jag vet att ni antagligen inte kommer ta detta på allvar, men jag älskar er verkligen. Jag antar att ni inte kan säga det samma tillbaka, men ibland måste man få lossas. Lossas att man är älskad, lossas att man är en i gänget och inte alls totalt socialt handikappad och enerverande. Hur jag än försöker lyckas det alltid slå över åt något håll. Antingen är jag för glad, för studsig, för sarkastisk, för grabbig, för tjejig, för seriös, för lugn eller för korkad. Jag lyckas aldrig riktigt känna av och anpassa mig, om ni förstår vad jag menar. För detta ber jag om ursäkt, verkligen, och hoppas att ni kan tycka om mig trots detta. Om detta helt enkelt är totalt omöjligt så ville jag i alla fall ha det sagt. Jag älskar er. Allihopa. Alla ni som minns mitt namn, som ler mot mig och som inte glömmer kvar mig i sandlådan. Tack. Tack. Tack. Tack.
Jahapp, jag var tydligen ganska dålig på att lossas idag. Dåligt.
Saken är den att jag är så glad så att det ideligen slår över i vemod och nostalgi. Till råga på allt elände måste jag ju alltid få för mig att folk egentligen inte tycker om mig. Visst har jag hört 10 000-tals gånger att jag är fånig och borde sluta upp med så pass barnsliga och destruktiva tankar, men jag kan liksom inte. Det går inte hur jag än försöker intala mig att folk verkligen menade att de var glada att se mig eller att det var synd att jag inte kunde komma. Jag antar att det är detta slags betéende som skulle kunna leda till att jag är svår att tycka om. Om jag bara kunde släppa allt sådant, visa mina kännslor utan rädsla för att de kanske inte är besvarade, så skulle jag kanske, kanske, kunna bli lycklig på djupet. Jämna ut mitt sinnes celluliter så att jag slipper trilla ned i groparna med jämna mellanrum. Om jag kunde börja tro på att jag faktiskt inte är helt hopplös så skulle jag kanske sluta agera som en sådan. Kanske. Vem vet?
Tja, trots att det inte verkar så så är jag faktiskt glad just nu. Eller, jag var det i alla fall tidigare idag, och i helgen. Just nu känner jag mig dock aningen ensam.
Idag kom äntligen våren. Jag såg solen på allvar för första gången på månader. Den värmde det som tidigare varit fruset (dock inte höger lår då det har tappat kännseln helt och hållet. Jag börjar bli aningen orolig...).
Men, som sagt: Just nu älskar jag mitt liv. Detta tack vare alla ni Underbara. Därtill räknas alla mina vänner, alla.
Mitt liv är en fest, och jag älskar det.
I helgen var det Gråsvärdsmöte vilket innebar total lycka, 100% skabbighet och galet lite sömn (och lik). Jag insåg följande:
Nu skall jag sitta här och mysa i mitt nymålade, blodröda rum.
Skade
Min lycka bottnar i vänskap. Utan er skulle jag fortfarande ligga på botten av Ingenting och kvävas av mina egna andetag. Jag vet att det låter fånigt och jag vet att ni antagligen inte kommer ta detta på allvar, men jag älskar er verkligen. Jag antar att ni inte kan säga det samma tillbaka, men ibland måste man få lossas. Lossas att man är älskad, lossas att man är en i gänget och inte alls totalt socialt handikappad och enerverande. Hur jag än försöker lyckas det alltid slå över åt något håll. Antingen är jag för glad, för studsig, för sarkastisk, för grabbig, för tjejig, för seriös, för lugn eller för korkad. Jag lyckas aldrig riktigt känna av och anpassa mig, om ni förstår vad jag menar. För detta ber jag om ursäkt, verkligen, och hoppas att ni kan tycka om mig trots detta. Om detta helt enkelt är totalt omöjligt så ville jag i alla fall ha det sagt. Jag älskar er. Allihopa. Alla ni som minns mitt namn, som ler mot mig och som inte glömmer kvar mig i sandlådan. Tack. Tack. Tack. Tack.
Jahapp, jag var tydligen ganska dålig på att lossas idag. Dåligt.
Saken är den att jag är så glad så att det ideligen slår över i vemod och nostalgi. Till råga på allt elände måste jag ju alltid få för mig att folk egentligen inte tycker om mig. Visst har jag hört 10 000-tals gånger att jag är fånig och borde sluta upp med så pass barnsliga och destruktiva tankar, men jag kan liksom inte. Det går inte hur jag än försöker intala mig att folk verkligen menade att de var glada att se mig eller att det var synd att jag inte kunde komma. Jag antar att det är detta slags betéende som skulle kunna leda till att jag är svår att tycka om. Om jag bara kunde släppa allt sådant, visa mina kännslor utan rädsla för att de kanske inte är besvarade, så skulle jag kanske, kanske, kunna bli lycklig på djupet. Jämna ut mitt sinnes celluliter så att jag slipper trilla ned i groparna med jämna mellanrum. Om jag kunde börja tro på att jag faktiskt inte är helt hopplös så skulle jag kanske sluta agera som en sådan. Kanske. Vem vet?
Tja, trots att det inte verkar så så är jag faktiskt glad just nu. Eller, jag var det i alla fall tidigare idag, och i helgen. Just nu känner jag mig dock aningen ensam.
Idag kom äntligen våren. Jag såg solen på allvar för första gången på månader. Den värmde det som tidigare varit fruset (dock inte höger lår då det har tappat kännseln helt och hållet. Jag börjar bli aningen orolig...).
Men, som sagt: Just nu älskar jag mitt liv. Detta tack vare alla ni Underbara. Därtill räknas alla mina vänner, alla.
Mitt liv är en fest, och jag älskar det.
I helgen var det Gråsvärdsmöte vilket innebar total lycka, 100% skabbighet och galet lite sömn (och lik). Jag insåg följande:
- Att jag är lycklig
- Att jag är trögtänkt, men det orkar jag inte bry mig om
- Att jag är fruktansvärt dålig på att äta sushi
- Att det är galet roligt att åka bil i en baklucka
- Att jag är bra på att sy coifer och...
- Att jag dess utom är ganska söt i dem
- Att jag nog tycker om schlager, trots allt
- Att jag är barnslig och antagligen ganska jobbig när jag är glad
- Att jag är barnslig och antagligen ganska jobbig när jag är trött
- Att jag älskar er
Nu skall jag sitta här och mysa i mitt nymålade, blodröda rum.
Skade
torsdag 1 mars 2007
Satanic Mantra
Såhär i slutet av sportlovet tänkte jag försöka summera veckans misär.
Det hela inleddes med Täbycon. Jag ägnade två sömnlösa dygn (fre-sön) till att spela dumma spel, så som "Zombies!!!" som gick ut på att... Tja, döda zombies och döda sina vänner. Första natten ägnades främst åt boffer. Jag sög hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier. Jag hade, i min fåfänga, inbillat mig att tre års kickboxnings-träning skulle ge mig ett försprång på allt som rörde våld, men ack så fel jag hade. Jag tror att alla "Bra Emilia!" och "Nej, du är inte alls jättedålig." främst var till för att inte få mig att tappa modet helt och hållet. Dock var det fruktansvärt roligt, så detta var långt ifrån sista gången jag rör ett latexsvärd. Max har lovat att träna mig, så nog skall även jag lyckas med detta. Han får skynda sig hem från Egypten så att jag har någon att banka på.
Förutom spel och boffer var det överdos av irländska visor, dåliga skämt, warhammer och annat fruktansvärt. Trefligt.
Efter Täbycon var det Måndagsmöte hos Johan. Tevligt värre. Vi åt bajs-kaka (som, trots sitt yttre, var riktigt god), drack öl och pratade strunt enda tills jag var tvungen att åka hem.
Dagen där på var det dags för Kärlekskalas i Åkersberga. Nyllet och Martin Stordal fyllde 36 år, så nog var vi tvugna att fira!
Jag varken orkar eller kan skriva om allt som hände där, men det var, kort sagt, total misär. Dock trevlig sådan. Tror jag.
Ämo-rock, irländska visor, whisky, nakenbad i snön, Marsupilami, salta pinnar, bananer, whisky i ögonen, galen step-dans, whisky i håret, spyor över allt... Galet. Jag tror inte att jag återhämtat mig riktigt än. Förlåt för ett fruktansvärt illa skrivet inlägg. Nu skall jag dra täcket över huvudet och sova. I morgon blir det party igen. Jisses, jag kommer inte överleva veckan.
Skade
Finfina citat:
"Om du var lite tjockare så skulle du vara jättesnygg!" - Nyllet
"Nyuh" - Stordal/Emilia/Merca
"Fan, jag tror jag ringde Syrsan. Jag tror att hon grät" - Åkesson
"Dåligt!" - Gråsvärden Oc.
"Emilia, du är inte tillräckligt tjock!" - Nyllet igen
"Av med kläderna! Nu!" - Skade
"Jag älskar dig lika mycket som bacon. Fast egentligen tycker jag inte om bacon. Jag låtsas bara för att reta dig" - Nyllet
"Vem lämnade spisplattan på? De salta pinnarna har smällt!" - Någon vettig människa. Antagligen Johan.
"BRÖST" - Alla, skulle jag tro.
"Hej Syrsan, jag är förhållandevis nykter, och är en respektabel och kultiverad ung man i allmänhet" - Nyllet
Det hela inleddes med Täbycon. Jag ägnade två sömnlösa dygn (fre-sön) till att spela dumma spel, så som "Zombies!!!" som gick ut på att... Tja, döda zombies och döda sina vänner. Första natten ägnades främst åt boffer. Jag sög hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier. Jag hade, i min fåfänga, inbillat mig att tre års kickboxnings-träning skulle ge mig ett försprång på allt som rörde våld, men ack så fel jag hade. Jag tror att alla "Bra Emilia!" och "Nej, du är inte alls jättedålig." främst var till för att inte få mig att tappa modet helt och hållet. Dock var det fruktansvärt roligt, så detta var långt ifrån sista gången jag rör ett latexsvärd. Max har lovat att träna mig, så nog skall även jag lyckas med detta. Han får skynda sig hem från Egypten så att jag har någon att banka på.
Förutom spel och boffer var det överdos av irländska visor, dåliga skämt, warhammer och annat fruktansvärt. Trefligt.
Efter Täbycon var det Måndagsmöte hos Johan. Tevligt värre. Vi åt bajs-kaka (som, trots sitt yttre, var riktigt god), drack öl och pratade strunt enda tills jag var tvungen att åka hem.
Dagen där på var det dags för Kärlekskalas i Åkersberga. Nyllet och Martin Stordal fyllde 36 år, så nog var vi tvugna att fira!
Jag varken orkar eller kan skriva om allt som hände där, men det var, kort sagt, total misär. Dock trevlig sådan. Tror jag.
Ämo-rock, irländska visor, whisky, nakenbad i snön, Marsupilami, salta pinnar, bananer, whisky i ögonen, galen step-dans, whisky i håret, spyor över allt... Galet. Jag tror inte att jag återhämtat mig riktigt än. Förlåt för ett fruktansvärt illa skrivet inlägg. Nu skall jag dra täcket över huvudet och sova. I morgon blir det party igen. Jisses, jag kommer inte överleva veckan.
Skade
Finfina citat:
"Om du var lite tjockare så skulle du vara jättesnygg!" - Nyllet
"Nyuh" - Stordal/Emilia/Merca
"Fan, jag tror jag ringde Syrsan. Jag tror att hon grät" - Åkesson
"Dåligt!" - Gråsvärden Oc.
"Emilia, du är inte tillräckligt tjock!" - Nyllet igen
"Av med kläderna! Nu!" - Skade
"Jag älskar dig lika mycket som bacon. Fast egentligen tycker jag inte om bacon. Jag låtsas bara för att reta dig" - Nyllet
"Vem lämnade spisplattan på? De salta pinnarna har smällt!" - Någon vettig människa. Antagligen Johan.
"BRÖST" - Alla, skulle jag tro.
"Hej Syrsan, jag är förhållandevis nykter, och är en respektabel och kultiverad ung man i allmänhet" - Nyllet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
