Behind the curtain

Scarlet's walk

2007-06-25T02:26:00.001-07:00

Detta inlägg skrivs utan någon som helst eftertanke eller mening. Nåväl, en mening har det väl i alla fall. Jag skall fly landet, försvinna, så jag tänkte bara vinka Hejdå innan jag dör i en flygplanskrach eller liknande. Målet är Spanien. Jag är tämligen säker på att vistelsen där kommer bli plågsam då jag har vissa problem med den sortens klimat som råder Där Nere. Resultatet av detta brukar bli att jag läser en himla massa böcker och detta resulterar i sin tur i att jag 1) Blir fantastiskt nostalgisk och drömmande vilket leder till att jag 2) Missar större delen av upplevelsen med att Vara I Ett Annat Land.
Dåligt, kort sagt. Dock har jag hört att det finns en hel del vatten i det där landet. Bra. Då kan jag snorkla dag som natt. Trefligt.
Nåväl, det är väl dags att runda av nu. Jag har faktiskt en hysterisk mängd saker jag måste ta tag i innan jag försvinner. Så, adieu alla idioter. Jag kommer sakna er.

Märg

ps. Jag kommer antagligen ha tillgång till ett internettcafé någon gång ibland, så det kan hända att ni får diverse rapporter från min Vistelse I Det Belevade Spanien.

Edit:
Ey yo!
Just nu skuttar jag runt och dansar till diverse dålig synth och äter muffins. Det är skojojoj. jag är lite översruvad tror jag. Det slog mig just att det är sommar. Sommaren -07, t.o.m. Galetgaletgalet! Härj!
Har lånat groteska mängder böcker. Jag lär behöva det. najs på mükket.
Galetgaletgalet! GALET! VIIIISBÜÜÜÜ!

Mitt hjärtas fröjd och glädje

2007-06-18T03:04:00.000-07:00

Såhär isolerad var det länge sedan jag var. Ingen mobiltelefon och inget busskort. Summa sumarum: Jag kan inte ta mig någon stans. Detta har resuletrat i att jag sitter instängd på mitt rum och surar i inbillad misär.

Igår satt jag och funderade över om jag kanske skulle lätta upp stämningen lite genom att hyra en film. Riktigt så långt kom jag inte, men när jag ändå var inne på temat passade jag på att göra upp en liten visuell lista över mina favoritfilmer. I brist på annat tänkte jag posta den här. Det är högst sannolikt att den kommer uppdateras en hel del, så håll utkik.
((Ingen inbördes ordning. Dess utom är jag osäker på många av filmtitlarna...))

The Crow
Casshern
Bram Stoker's Dracula
En vampyrs bekännelser
The ring
Sleepy Hollow
Glasblåsarens barn
Ronja Rövardotter
Sagan om Ringen
Sagan om de två tornen
Sagan om konungens återkomst
Pirates of the caribbean - The Black Pearl
Pirates of the caribbean - At world's end
Hero
Crouching tigers hidden dragons
Flying Daggers
The Phantom of the Opera
Orlando
Spirited away
The Village
Final Fantasy - Advent Children

Nu börjar pappa väsnas med elgitarrs-helvetet för 700:e gången idag. Skall skaffa ett par sådanadär öronskydd man har på byggarbetsplatsen. Förstår inte att jag inte gjort det tigare (mamma köpte sina för fem år sedan. Förstår inte hur hon har överlevt 25 år av konstant oväsen). Snart skall jag börja ta hämd på honom genom att spela flöjt i tid och otid. Då jävlar. Blod skall flyta och klagorop skall eka ohörda. Märgen skall frysa i benpiporna.

Märg

Somewhere, out there, anywhere, I don't care.

2007-06-13T12:53:00.000-07:00

Kväll i högborgens främsta gemak.
Denna afton är det NIN som håller mig sälskap med meningar som "I wanna fuck you like an animal. I wanna feel you from the inside" och "I just made you up to hurt myself". Trevligt på mükket.
Jag sitter här och existerar lite sådär diskret och tänker på Livet Döden och Kärleken (egentligen är det svårt att tänka på annat då i princip alla tankar går att placera under en av dessa rubriker). Tankarna går i svartvitt och det regnar på våta trotoarer. Dock är det ett förväntansfullt regn. Vattendropparna håller andan innan de obarmhärtigt krossas mot den spruckna asfalten.

Jag tror att jag skall ta en gammal favorit i repris och se The Crow när natten börjar nalkas. Det var länge sedan sisst, och jag har saknat den. För er som missat världshistoriens bästa film (bortsett från Ronja Rövardotter) kan jag inte annat än rekomendera den. Blod, kärlek och en hel massa svartvit död. Jag bara ryser.

Lyckades tidigare idag sätta klorna i lite pärlsmycken som jag vägrat ta av mig sedan de blev mina. Vampyrtänderna åkte på även de, så nu sitter jag här, inmurad i väntan på gryningen, och gottar mig i materiell mystik.

Ja, jag vet inte riktigt vad det var jag ville med detta, men det vet jag sellan. Jag har det i alla fall bra, om ni undrar. Kort sagt: Ni behöver inte oroa er över min mentala hälsa mer än vanligt. Kanske.

"It C'ant rain all the time"

Märg

I'll stop the world and melt with you

2007-06-12T16:06:00.000-07:00

Sommarnatten är varken ljus eller varm, men vad gör det när man har ett blodrött rum med fluffiga orientaliska kuddar att kura ihop sig i? The Cure håller mig sälskap när alla andra sover och jag kan inte annat än njuta av tillvaron. Just nu är allting perfekt. Perfekt på ett fult sett. Skinande fläckfri perfektion har jag sedan länge slutat eftersträva då man tenderar att snubbla och bryta näsbenet i sitt desperata sökande efter den, perfektionen. Det småfula, där emot, finns alltid nära till hands, ler mot en med sneda tänder och råttfärgat hår. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men se efter lite noggrannare, gå riktigt nära, så kan det hända att du ser en skymt av den underbara balans mellan kaos och ordning, ljus och mörker, lycka och sorg, vi alla eftersträvar.
Tidigare idag stirrade jag mig, som så många gånger förr, blind på ett irrbloss, en drömbild, av hur Livet bör te sig. En standardmall jag alltid avvikit från mot min vilja. Jag antar att jag ofta sneglat avundsjukt på de som lyckats följa den snitslade banan, jag antar att jag gör det än idag, men då och då går det upp för mig att jag funnit en ännu vackrare stig. Eller borde jag kanske säga fulare? Just det där med fulhet har alltid fachinerat mig. Kankse är det där allting brister? Den felande länken? Allt som varit slitet, konstigt, groteskt eller fel har varit skönhet för mig så länge jag kan minnas. Många gånger har jag plikttroget försökt svälja det som lagts upp på buffébordet, men kräkrefelxen har liksom alltid hindrat mig från att pressa ned det. Istället har jag förstört det, och just detta har jag hatat. Hatat hatat hatat. Just därför blir jag så lycklig när dessa få ögonblick av insikt inträffar. Dessa små stunder då jag ser skönhet i en uppspydd lögn. Just nu sitter jag och myser mitt i en sådan stund. Jag må vara ful och misslyckad i andras ögon, men i min verklighet dansar jag vackrast av alla i min egen glänta, smyckad med vingbrutna trollsländor och stumma koltrastar.
Jag tror att jag skall skriva någon form av "kom-ihåg-lista" för att påminna mig om det där ful-fina som råkar vara jag. Det är liksom så fantastiskt lätt att glömma att man kan säga "Ja" när andra säger "Nej". Denna lista kommer till största del bestå av namn. Massor av underbart fula namn på alla trasiga trollsländor som lyckligtvis störtat i just min glänta. Tack för att ni orkar se på när jag dansar min klumpiga segerdans. Det är inte lätt att vara människa, men nog fan skall jag försöka! Livet har mött sin överman, överkvinna, eller vad sjutton som helst. Jag skall vara den fulaste fisken i hela nordsjön, med omnejd!

Märg

2007-06-12T06:42:00.000-07:00

När ytan är stilla syns plötsligt allt som finns på botten.

Totalt jävla mörker

2007-05-26T07:25:00.000-07:00

Mår sämre än du över huvud taget kan föreställa dig i dina vildaste fantasier. Försöker undvika att inte spy på tangentbordet (eller är det det jag försöker göra?) och kämpar för att ta upp syre. Jag tror att det går dåligt.
Just nu är allting, ungefär, totalt jävla mörker.
Glad sommar på er.

Jag älskar er.

Hell Satani

2007-05-10T02:56:00.000-07:00

Jag tror nästan att det är dags att döda den här bloggen. Jag skriver ändå aldrig någonting här. Jag har liksom varken ork eller lust. Det är inte så att jag inte har några ämnen att skriva om, nej, tvärt om. Ju mer som händer desto mindre motiverad blir jag att skriva. Ni får helt enkelt stå ut med att leva i ovetande angående min tillvaro och mina tankar.

Just nu är jag förkyld, som alltid efter lajv, men det är det värt. Rummet stinker och liknar ett kaosartat samelsurium men jag orkar inte städa. Utan för fönstret skiner solen, men jag är oförmögen att delta i våryran. Hälst av allt vill jag bara ut och lägga mig i gräset, i solskenet. Dränka mig i ljus (Ja Nyllet, det är faktiskt bara en myt att jag skulle förtvina i solskenet. Ledsen att göra dig besviken). Men, nu är saker och ting som de är.
Dock är detta inte fy skam heller. Jag slipper fysikperioden (ignorerar envis det faktum att jag kommer tvingas ta igen allting vad fysik, matte och kemi heter vid ett senare tillfälle) och kan ligga här och glo på medeltida krigsfilmer, vampyrerotik och poetiska skildringar av livet kärleken och döden.
Just nu blir Cultus Ferox akompanjerat av de polska byggjobbarna som håller på att hamra sig igenom taket. Jag hoppas de uppskattar säckpipor, annars är det synd om dem.
För övrigt har jag bestämt mig för att det är värt att svälta i sommar för att få färga mitt hår. För tillfället ser det ut som ett grådaskigt skatbo med inslag av det som för många månader sedan var röd toning. Nu skall förändringens vindar blåsa. Jag skall vara så rödhårig att folk får ont i ögonen av att titta på mig! Sanna mina ord.
Avslutningsvis. Hell Satani. And you all know why...

Skade

Satan i gatan

2007-03-29T09:19:00.000-07:00

Denna vecka har varit den bästa sedan...Ja, jag vet inte när!
Våren har kommit på allvar och den verkar inte ha några som helst planer på att flytta på sig. Bättre present än så skulle jag aldrig kunna ha fått. Jag är ett enda stort léende nu för tiden. Ni kommer inte känna igen mig längre. Det är som om jag upplever våren för första gången.

I helgen rensade vi uppe på vinden (ja, jag blev tvingad att hålla mig hemma en stund under lördagen då jag knappt lyckats resa mig ur sängen på morgonen). Jag gick nostalgiskt igenom hela min barndom som prydligt stoppats ned i små lådor som sedan staplats ovanpå varandra i oändlighet. Inte visste jag att ett helt liv kunde bevaras på detta sett.
Mitt bland bråte, "Sagor", misslyckade syslöjdsprojekt och skridskor fann jag en skatt. Den var svart och underbar. Jag svepte den långa Dracula-capen runt axlarna och stod länge länge framför spegeln och bara njöt.
Det var dock efter detta fantastiska fynd jag insåg att det var vår. För första gången kunde jag finna negativa sidor med det konstaterandet. Det blir väl till att laga Kappan för femte gången, antar jag.

I måndags var, som jag antar att ni alla märkte, den första riktiga vårdagen. Jag hade envist svept in mig i capen, trots värmen, och vägrade att ta den av mig. Inte ville jag heller åka hem till måsten och förpliktelser, så när skolan var över började jag en vandring i vårens tecken genom det vackra, vaknande Stockholm. Bilder och mer utförlig beskrivning om den underbara eftermiddagen finner du i min bilddagbok. Sök på Skade.
I tisdags var det fortfarande vår, till min stora glädje, så jag begav mig till Vitabergsparken. Där satte jag mig på en kulle, tätt intill en solvarm mur, och lossades att jag befann mig i mitt älskade Visby. Jag vet inte om jag klarar av att vänta längre. En vecka kvar tills jag får återse det, om än bara för en kort stund.
Igår tillbringade jag den tredje eftermiddagen på raken inne i staden, med glass i hand och Loke i öronen. Dock var det inte lika underbart längre. Efter tre timmar konstant strövande och planlöst omkringdrivande satte jag mig utmattad utanför Medeltidsmuséet och stirrade ned i strömvirvlarna. När jag blivit så yr av vattnets vilda dans att jag började frukta att jag skulle tappa balandsen och falla i djupet bestämde jag mig för att ringa min kusin som faktiskt inte bodde mer än 10 min där ifrån. Jag tillbringade en timme hos henne, diskuterade festivaler och hur man överlever sådana på lägsta möjliga ekonomiska förluster. Trevligt trevligt.
Efter detta begav jag mig åter igen ut på vägarna. Nu hade jag dock ett bestämt mål. Jag skulle tillbringa natten hemma hos den familj vars son jag lovat barnvakta. Trevligt trevligt. (ja, som ni ser så är jag trött som fan och orkar inte skriva mer än nödvändigt. Låter det som om jag haft en tråkig vecka så får ni helt enkelt överdriva allting en si så där 50 gånger. Den var faktiskt skitbra)
200kr rikare begav jag mig åter mot Martinskolan för att avsluta historieperioden. Synd, tyckte jag. Underbart, tyckte de andra.
På eftermiddagen hade jag tre val:

nr 1: Spela Innebandy inför hela skolan
nr 2: Titta på när andra spelar innebandy
nr 4: Få en, typ, privatlektion i polska

Gissa en gång vad jag valde. Behöver jag ens säga att jag hade den bästa eftermiddagen i mannaminne?
Med lyckan bubblande innombords, en lång lista på rekommenderade folkmusikband och en utlånad skiva med "Hulling" begav jag mig hemmåt. Även denna gång dränkt i solsken. Jag älskar mitt liv. Det gör jag verkligen.
På söndag blir det Skeppis. Satan i gatan.

Skade

... Bajs.

2007-03-24T13:43:00.000-07:00

Jag har absolut ingenting att skriva om. Ingenting alls.
Fast det där var lögn. En ganska grov sådan. Självklart har jag tonvis med saker att skriva om. Inte nödvändigtvis händelser, men tankar. När började jag försumma dem?
Dock tänker jag inte skriva om dessa. Anledning? Lathet, främst. Dock även det faktum att jag helt enkelt inte vill. Jag kan vika ut mig och berätta om allt dumt jag gjort, allt hemskt som hänt, o.s.v, men när det kommer till tankar tar det emot. Dem vill jag behålla för mig själv.
Så, gör inte misstaget att tro att jag är en ytlig person av den anledning att jag aldrig skriver någonting tänkvärt. Visst skulle jag kunna (oj vad jag skulle kunna!) men jag väljer att hålla tyst om sådant. Dåligt, kan tyckas, men så är det.

Igår var det filmkväll hemma hos Linda. Trevligt på mücket. Vi såg på zombiefilmer respektive svenska buskisar, vi åt muffins och smulade ned golvet. Min fredagskväll blev räddad från tristess i TV-soffan (nåväl, jag byttei alla fall soffa, sälskap och tristess mot ... lik? ).

Då jag misstänker att ni alla antagligen är så otroligt intresserade tänkte jag bara meddela att jag nu fått et skrivbord. Ett svart (hör och häpna). Nu slipper jag kräla i sängen när jag skall få någonting jort.

Tja, intressantare än såhär blir det inte. Godnatt på er.

Skade

Tortured soul asylum

2007-03-20T13:34:00.000-07:00

Jag antar att jag, först och främst, bör be om ursäkt (men bara lite) för föregående inlägg. Det är aningen genant att läsa om sin självömkan i efterhand och att klagolåten dess utom ligger ute för allmän beskådan gör ju inte direkt det hela bättre. Det är lite som att läsa någonting man skrev på fyllan, alternativt (om man nu vore shcizofren...Vilket jag ju ändå är) som att läsa något ens "Andra Jag" skrivit. Jag kan inte riktigt bestämt mig huruvida jag bör skratta eller gråta åt eländet. Baserat på mitt helt galet goda humör tror jag dock att jag väljer att skratta. Länge och hånfullt, rakt i ansiktet på mig själv.

Jag antar att jag redan nu bör varna er för liknande äckliga inlägg i framtiden. Jag kan inte rå för det, helt plötsligt sitter man helt enkelt bara där, på botten av sig själv. Oförmögen att klättra upp på egen hand. Dessa gropar kommer och går med ogämn intervall. "Ingen tycker om mig-groparna" följer dock, underligt nog, ofta på en tid av lycka. Har jag varit extra glad, extra tillfreds med mig själv och omgivningen, extra pratsam och rolig, etc, händer det ofta att Tvivlet kommer krypande. De äckliga skuggvarelserna som spinner löften om vänskap då jag ändå inte kommer finna den på annat håll. Ja, det låter helt galet, och det är det också. Lite små-psykopat har jag nog alltid varit.

I dessa stunder av tvivel är jag en annan Skade än den jag är nu. Det är som om jag vore två personer i en, som ett finfint extraerbjudande ("Ragga upp ett våp, få ännu ett på köpet!"). Den ena står orubblig vad som en händer, viker inte en tum, hur hårt vinden än blåser. Den andra, den svaga, lägger sig platt på mage i gruset och ber om nåd så fort vinden börjar tjuta. Jag står inte för några av de handlingar som denna patetiska varelse kan tänkas ta sig till. Jag tycker lika illa om henne som ni.

Idag var en fin dag. Solen hade återvänt, och med den även Styrkan (jag skrek rakt ut i förtvivlan mitt under svenskalektionen när tunga flingor började dala under gårdagen. "Jag anser att vi bör omstrukturera layouten för jag anserHELVETE!!!").
Morgonperioden är för tillfället historia, vilket innebär att jag äger allt och alla stenhårt. Under gårdagen höll jag en 30 min lång harang angående människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare, omstrukturerings bakomliggande orsaker och följder. Jag lyckades dess utom peta in lite smått och gott om kol 14 och Den Poetiska Eddan. Vikariens kommentar på detta var "Ja...Tack Emilia" och sedan bytte han snabbt ämne till Gamla Testamentet. Ett smart drag från hans sida då jag knappt sade ett knyst under resten av lektionen.

Men, det var ju idag vi skulle tala om, inte den gråa gårdagen.
Efter en groteskt gigantisk lunsch skyndade jag hemmåt, mot vårdcentralen där Farbror Doktorn konstaterade att det inte var några större och allt för alvarliga fel på mig. Då blev jag glad.
Efter detta trevliga besked begav jag mig ut i skogen på en soldränkt promenad. Jag satte mig på en uppvärmd sten och läste en stund innan jag började traska hemmåt.
För övrigt läste jag ut hela boken idag, endast idag. Jag kom på den geniala idén att läsa om min barndoms favorit-böcker vilket visade sig vara en sanslöst god idé. Visst, de må vara ruskigt taskigt skrivna och lättlösta (nej, ni läste inte fel. LättLÖSta) men stämningen finns där. Magin lever vidare i sidorna och trycksvärtan och frigörs så fort jag öppnar dess pärmar. En underbar kännsla. Som om jag vore 10 år igen.

Väl hemma ägnade jag tid åt att lyssna på diverse Loke-låtar (jag upptäckte nyligen att man faktiskt kunde LYSSNA på några av låtarna på hemsidan. Lycka!) och att pussla ihop mitt fina IKEA-skrivbord. Äntligen slipper jag kräla i sängen med datorer, pennor och skrivblock.

"Sommarkatt" spelas för 170:e gången och
jag kan inte låta bli att sjunga med. Jag vill
också möta en räv på en äcklig festival.
Fast hällre en varg, för dem har jag alltid
tyckt mycket om.

Till övriga trevliga händelser kan tilläggas
att jag fick både "Captain Jack" och
"The battle has begun" av Linda. Tackar ödmjukast.
Du har lagt guldkant på min redan mycket mysiga kväll.

På återseende.

Skade

Tearing the veil from grace

2007-03-12T12:55:00.000-07:00

Just nu är jag så lycklig så att jag nästan spricker. Hela jag är full av ljus, värme och små fladdrande fjärilar som kittlar mig till fnitter och spontana danssteg (vilka till 99% slutar i en finfin vurpa). Just nu är allt perfekt. Jag tror nästan inte att jag skulle villja ändra på någonting om jag så fick chansen (både ni och jag vet att det är lögn, men just nu känner jag för att ljuga mig lycklig).
Min lycka bottnar i vänskap. Utan er skulle jag fortfarande ligga på botten av Ingenting och kvävas av mina egna andetag. Jag vet att det låter fånigt och jag vet att ni antagligen inte kommer ta detta på allvar, men jag älskar er verkligen. Jag antar att ni inte kan säga det samma tillbaka, men ibland måste man få lossas. Lossas att man är älskad, lossas att man är en i gänget och inte alls totalt socialt handikappad och enerverande. Hur jag än försöker lyckas det alltid slå över åt något håll. Antingen är jag för glad, för studsig, för sarkastisk, för grabbig, för tjejig, för seriös, för lugn eller för korkad. Jag lyckas aldrig riktigt känna av och anpassa mig, om ni förstår vad jag menar. För detta ber jag om ursäkt, verkligen, och hoppas att ni kan tycka om mig trots detta. Om detta helt enkelt är totalt omöjligt så ville jag i alla fall ha det sagt. Jag älskar er. Allihopa. Alla ni som minns mitt namn, som ler mot mig och som inte glömmer kvar mig i sandlådan. Tack. Tack. Tack. Tack.

Jahapp, jag var tydligen ganska dålig på att lossas idag. Dåligt.
Saken är den att jag är så glad så att det ideligen slår över i vemod och nostalgi. Till råga på allt elände måste jag ju alltid få för mig att folk egentligen inte tycker om mig. Visst har jag hört 10 000-tals gånger att jag är fånig och borde sluta upp med så pass barnsliga och destruktiva tankar, men jag kan liksom inte. Det går inte hur jag än försöker intala mig att folk verkligen menade att de var glada att se mig eller att det var synd att jag inte kunde komma. Jag antar att det är detta slags betéende som skulle kunna leda till att jag är svår att tycka om. Om jag bara kunde släppa allt sådant, visa mina kännslor utan rädsla för att de kanske inte är besvarade, så skulle jag kanske, kanske, kunna bli lycklig på djupet. Jämna ut mitt sinnes celluliter så att jag slipper trilla ned i groparna med jämna mellanrum. Om jag kunde börja tro på att jag faktiskt inte är helt hopplös så skulle jag kanske sluta agera som en sådan. Kanske. Vem vet?

Tja, trots att det inte verkar så så är jag faktiskt glad just nu. Eller, jag var det i alla fall tidigare idag, och i helgen. Just nu känner jag mig dock aningen ensam.

Idag kom äntligen våren. Jag såg solen på allvar för första gången på månader. Den värmde det som tidigare varit fruset (dock inte höger lår då det har tappat kännseln helt och hållet. Jag börjar bli aningen orolig...).

Men, som sagt: Just nu älskar jag mitt liv. Detta tack vare alla ni Underbara. Därtill räknas alla mina vänner, alla.
Mitt liv är en fest, och jag älskar det.

I helgen var det Gråsvärdsmöte vilket innebar total lycka, 100% skabbighet och galet lite sömn (och lik). Jag insåg följande:

Att jag är lycklig
Att jag är trögtänkt, men det orkar jag inte bry mig om
Att jag är fruktansvärt dålig på att äta sushi
Att det är galet roligt att åka bil i en baklucka
Att jag är bra på att sy coifer och...
Att jag dess utom är ganska söt i dem
Att jag nog tycker om schlager, trots allt
Att jag är barnslig och antagligen ganska jobbig när jag är glad
Att jag är barnslig och antagligen ganska jobbig när jag är trött
Att jag älskar er

Nu skall jag sitta här och mysa i mitt nymålade, blodröda rum.

Skade

Satanic Mantra

2007-03-01T12:54:00.000-08:00

Såhär i slutet av sportlovet tänkte jag försöka summera veckans misär.
Det hela inleddes med Täbycon. Jag ägnade två sömnlösa dygn (fre-sön) till att spela dumma spel, så som "Zombies!!!" som gick ut på att... Tja, döda zombies och döda sina vänner. Första natten ägnades främst åt boffer. Jag sög hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier. Jag hade, i min fåfänga, inbillat mig att tre års kickboxnings-träning skulle ge mig ett försprång på allt som rörde våld, men ack så fel jag hade. Jag tror att alla "Bra Emilia!" och "Nej, du är inte alls jättedålig." främst var till för att inte få mig att tappa modet helt och hållet. Dock var det fruktansvärt roligt, så detta var långt ifrån sista gången jag rör ett latexsvärd. Max har lovat att träna mig, så nog skall även jag lyckas med detta. Han får skynda sig hem från Egypten så att jag har någon att banka på.
Förutom spel och boffer var det överdos av irländska visor, dåliga skämt, warhammer och annat fruktansvärt. Trefligt.

Efter Täbycon var det Måndagsmöte hos Johan. Tevligt värre. Vi åt bajs-kaka (som, trots sitt yttre, var riktigt god), drack öl och pratade strunt enda tills jag var tvungen att åka hem.

Dagen där på var det dags för Kärlekskalas i Åkersberga. Nyllet och Martin Stordal fyllde 36 år, så nog var vi tvugna att fira!
Jag varken orkar eller kan skriva om allt som hände där, men det var, kort sagt, total misär. Dock trevlig sådan. Tror jag.
Ämo-rock, irländska visor, whisky, nakenbad i snön, Marsupilami, salta pinnar, bananer, whisky i ögonen, galen step-dans, whisky i håret, spyor över allt... Galet. Jag tror inte att jag återhämtat mig riktigt än. Förlåt för ett fruktansvärt illa skrivet inlägg. Nu skall jag dra täcket över huvudet och sova. I morgon blir det party igen. Jisses, jag kommer inte överleva veckan.

Skade

Finfina citat:

"Om du var lite tjockare så skulle du vara jättesnygg!" - Nyllet

"Nyuh" - Stordal/Emilia/Merca

"Fan, jag tror jag ringde Syrsan. Jag tror att hon grät" - Åkesson

"Dåligt!" - Gråsvärden Oc.

"Emilia, du är inte tillräckligt tjock!" - Nyllet igen

"Av med kläderna! Nu!" - Skade

"Jag älskar dig lika mycket som bacon. Fast egentligen tycker jag inte om bacon. Jag låtsas bara för att reta dig" - Nyllet

"Vem lämnade spisplattan på? De salta pinnarna har smällt!" - Någon vettig människa. Antagligen Johan.

"BRÖST" - Alla, skulle jag tro.

"Hej Syrsan, jag är förhållandevis nykter, och är en respektabel och kultiverad ung man i allmänhet" - Nyllet

Her ghost in the fog

2007-02-22T02:29:00.000-08:00

Nu är jag arg. Riktigt arg, till och med.
Har precis jort upp någon form av översikt över hur mycket våren och sommaren -07 kommer kosta mig och fick, kort sagt, ett chockartat besked. Hittar jag inget sommarjobbså kommer jag svälta ihjäl, det är ett faktum. Till råga på allt elände har Martin (det jävla mongot) smittat mig med Arvika-febern, så nu gråter jag blod för allt röj jag kommer missa i Camp Joel. Fucking hell.

Jahapp, för övrigt är jag fortfarande förkyld och bitter. Surare blev jag när rullgardinen flög upp kl 09.00 och avslöjade ett snöklätt vinterlandskap. Var är min vår?!

Nåväl, jag skall väl inte klaga över någonting antar jag. Sommaren lär bli fin utan Arvika-fylla och snön lär smälta så småningom. Svälter jag i sommar så blir jag i alla fall smal och vad det gäller förkylningen så lär den väl försvinna i sinom tid. Se, jag kan vara positiv när jag verkligen vill!

Skade

Creatures that kissed in cold mirrors

2007-02-21T11:35:00.000-08:00

Idag är jag sjuk. Det var jag igår också. Tusan.

Jahapp, idag har tangentboret fått vila lite mer än vanligt då jag istälet ägnat dagen åt att sy. Jag är nu stolt ägare av ett par fin-fina brokor (Yes! Äntligen kan jag göra en Kvistje!) och en fållad struthätta. Det ni.

Nej, jag orkar faktiskt inte skriva mycket mer än såhär. Jag börjar få kramp i höger pekfinger och lillfingrets blodtillförsel har avstannat. Dess utom har jag snor i hjärnan.

I helgen blir det convent, där efter ett Sportlov fyllt av lajv-relaterat stuff, som vanligt. Trefligt trefligt.

Jaha, nu skall jag försöka vara lite produktiv igen och skicka in diverse tusentals papper till EH. Synes och höres, ni Underbara.

Skade

Amor e morte

2007-02-20T06:30:00.000-08:00

Idag är jag förkyld. Det var jag inte igår. Tusan.

Nåväl, jag antar att jag inte bör klaga. Dagen har ägnats endast och enbart åt lajvplanering, någonting jag prioriterar framför allt vad läxor och liv heter.

"Jag har så mycket att göra! Lajvandet tar, ta mig tusan, över mitt liv! Jag har ingen fritid längre!"

.:((För er som inte förstod så är lajv min fritid. Alltså, ni vet... Jag liksom... Äh, nu var det skämtet slaktat.)):.

Det finns nog ingenting så härligt som att, efter timmar av oavrbutet slit, kunna luta sig tillbaka och konstatera att man inte har så mycket kavr att göra.
...Bortsett från klädessömmnad, vapentillverkning, bageri-bygge, läxor...

Jag känner på mig att detta inlägg inte kommer bli mycket intressantare än såhär, så jag avslutar det nu. På en gång.

Skade

Lord Abortion

2007-02-17T14:46:00.000-08:00

Nyss grät ni blod över mina inlägg och nu får ni inte nog av dem. Snälla små förvirrade människospilror, nu får ni väl ta och bestämma er?

Så, det var visst ett tag sedan ni fick en inblick i min trevliga tillvaro. Tur för er, säger jag. Det har gått upp och ned, som vanligt. Dock har det varit tämligen tätt mellan trevliga små händelser och där emellan har det varit mer grått än svart. Det går framåt.

Under min långa tystnad har jag hunnit med ännu en överaskningsfest, dock i mindre skala. Jag har hunnit besöka Medeltidsmuséet en och en halv gång (jag måste vara den enda som skolkar för att gå på muséum. Tragiskt) och gått på bio, ensam.
Ovanpå allt detta har jag dess utom blivit av med min rollspels-oskuld. Det ni.

Tja, jag antar att jag skulle kunna brodera ut inlägget aningen mer än såhär. Beskriva ingående hur jag traskade i hård snöstorm genom halva stockholm bara för att komma 5 minuter efter stängningstid vid veckans första muséebesök. Jag skulle kunna måla upp en fantastiskt fruktansvärd tavla över min fredag (som bestod av ... tja, en extremt arg Emilia) och jag skulle kunna skriva en roman om mina härgningståg hemma i Det Gröna Huset. Ingen har nog startat så många världskrig som jag. Föräldrarna anser att jag har, vad de kallar, "atityd". Baserat på hur deras ansiktsuttryck ser ut när de säger detta antar jag att detta inte bör tas positivt. Jag förstår inte vad de talar om (sade hon och slängde en blomkruka i väggen).

Klockan är sent och jag antog att jag lika gärna kunde ägna lite tid åt att blogga som att ligga och gråta över livet, döden och kärleken i min ensamhet. Så, jag skriver alltså. Till somligas glädje, tydligen. Hur detta kan komma sig förstår jag dock inte. Mår de bra av att läsa om mitt likgiltiga liv? Skrattar de kanske åt mig? Det gör de säkert, samtidigt som de äter djur. Levande sådana.

I rädsla för att gå för långt, någonting jag alltid lyckas med när jag är trött, tror jag att jag bör avsluta detta nu. Men snälla ni, snälla ni, låt i alla fall bli kaninerna.

Skade

(Förresten är jag inte det minsta gravid Nyllet.)

Death magick for adepts

2007-02-05T09:46:00.000-08:00

Idag hade jag tänkt skriva någonting meningsfullt. Någonting tänkvärt och vackert som skulle få människor att stanna upp i sina vanliga och nu allt för djupa hjulspår och se sig om en stund, se på allt det underbara, innan de gick vidare igen. Med sänkt huvud och frånavrande blick.
Som vanligt när jag tänkt mig någonting så blev det inte så. Jag insåg helt enkelt att jag inte hade tillräckligt med styrka själv för att åstakomma någonting sådant. Så, det fick helt enkelt bli en naiv och osedvanligt dum lista jag hittade någonstans.
... Dock är den ganska rolig. Faktiskt.

TIO FÖRSTA:
Första bästa kompis: Nej, jag kan inte välja sådant. Det vet ni väl?
Första bil: En röd "Bobby Car" Jag minns att jag grät när mamma gav bort den till grannen. Jag var 13 år då.
Första kärlek: Erik hette han. Jag stalkade honom under ett års tid och är nu kvalificerad privatdetektiv.
Första husdjur: Hoppande bönor. De kläcktes.
Första jobb: Som den lata unge jag är har jag aldrig jobbat. Nu skall det bli ändring på det!
Första köpta skiva: Hm ... Det var väl någon hemsk blandskiva, kan jag tro. Den första skivan jag fick var dock "Emilia - I'm a big big girl". Skall man skratta eller gråta?
Första riktiga kärlek: Definiera "riktig" kärlek. Vilka förälskelser skulle inte räknas?
Första piercing: Varsågod och leta.
Första konsert: Melani C, eller vad fasen hon hette.

NIO SISTA:
Sista alkoholdrycken: Bål med okänt innehåll.
Sista filmen du såg: Dracula. Mmmmm...
Sista bubbelbadet: Jisses, det var flera år sedan!
Sista spelade cd: Behind the Curtain.
Sista kyss: Varför frågar ni inte bara Nyllet? han berättar säkert gladeligen. Tjallare.
Sista gången du grät: Det säger jag inte.
Sista måltiden: Yoghurt, aldeles nyss.

ÅTTA HAR DU NÅGONSIN:
Dejtat en av dina bästa kompisar? Nej. Jag gör inte sådant. Jag har principer (Läs: Jag hade principer, innan jag började lajva)
Blivit arresterad? Nej, inte än. ...Vad jag minns.
Blivit kär vid första ögonkastet? Ja. Och det gör fortfarande hysteriskt ont.
Varit på tv? Japp.
Fått ditt hjärta krossat? För många gånger. Inte igen, tack.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Jag tror inte det ... Någon som kan berätta någonting jag inte minns?
Haft ett one night stand? Nej, jag har principer *host*
Busringt till nån? Ja, många gånger... Hehu.

SJU SAKER DU HAR PÅ DIG:
1. Den röda sommarklänningen.
2. Sammetsluvtröjan.
3. Vargkorset.
4. Alla ringarna.
5. Strumpor med katter på.
6. Jeans.
7. ... Sen tog det fan slut.

SEX SAKER DU HAR GJORT IDAG:
1. Sovit för lite.
2. Blivit klar med min relief.
3. Ätit för myckt.
4. Missbrukat tuggummi.
5. Varit i skolan.
6. Bloggat.

FEM FAVORIT SAKER (UTAN INBÖRDES ORDNING):
1. Lajv
2. Att förbereda lajv
3. OFF-fester
4. Poi
5. Alla de Underbara.

FYRA PERSONER DU KAN BERÄTTA ALLT FÖR:
1. Karin
2. Syster
3. Johanna
4. Jossan

TRE VAL:
Svart eller vit? Svart
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad

TVÅ SAKER DU VILL GÖRA INNAN DU DÖR:
1. Bli lycklig
2. Bli ihågkommen (visserligen någonting man uppnår först efter döden, men det orkar jag inte bry mig om just nu)

EN SAK DU ÅNGRAR:
1. Att jag är en sådan totalt ointressant och grå individ. Förlåt mig.

Skade

Saffron's curse

2007-02-04T02:04:00.000-08:00

Detta är tredje gågen jag ger mig i kast med detta inlägg. Av någon oförklarlig anledning är det så mycket lättare att skildra tråkiga händelser än dess motsatser. Att skriva om hur man i våndor spyr i toaletten är avsevärt mycket lättare än att återge den totala lyckan i att åka kana på en isig trotoar mitt i natten eller att finna ett paket sötsur sås i sin ryggsäck.

Då den gångna helgen har varit tämligen jättetrevlig, så ni kan räkna med att följande inlägg lär vara tämligen jättetråkigt. Med en gnutta fantasi kan ni dock kanske, om ni har en väldigt massa med tur, få uppleva en liten del av allt det trevliga.

...

I alla fall.
Veckans slit i skolan avslutades med en hysterist trevlig överraskningsfest för lille Nico. Trots mina icke-existerande kunskaper inom matlagning (jag hackade potatisen) och trots det faktum att jag blivit bjuden mitt i natten kvällen innan och således inte visste mycket mer än tid och plats (knappt det, för att vara ärlig) så blev det hela minst sagt lyckat. Kombinerar du strössel, smurfhits, illa tillagad mat, ett gäng sinnessjuka lajvare, barnförbjudna visor, paketsnören, ryska gasmasker, ringbrynjor, minusgrader och ohälsosamma mängder riktigt dålig humor så kan det ju helt enkelt inte gå fel.

På grund av, ja, vad det nu var, tillbringades natten på en bäddsoffa i Täby tillsammans med födelsedagsbarnet själv och dennes finfina present Åsa. Lördagsmorgonen inleds av ditos mobiltelefons hysteriska primalvrål och huvudverk p.g.a. på tok för lite sömn. Färden gick där efter mot Staden och nästa fruktansvärda samling missbildade individer. När alla slutligen var samlade (jag lider med övriga Stockholm. Särskillda ursäkter för Den Blonda Tjejen I Trappan. Du såg underbart skräckslagen ut) tågade vi mot vår sedvanliga möteslokal: Lava. Fjortisarnas hemvist. Och så vi, förstås.
Efter några timmars oorganiserat möte (då jag var trött och bitter var jag den som fick hålla ordning. Jo, enligt Mostly Harmless är det logik) övergick sammankomsten till det fenomen vi oftast benämner som "dräggmöte". Jag antar att ordet beskriver sig självt, om inte så antar jag att jag kan förtydliga det hela med synonymen CENSUR.

Efter ett tårfyllt farväl vid fem-tiden begav jag mig slutligen hemmåt mot nästa trevliga tillställning. Innan dess hade jag desperat försökt skabba-av mig själv en aning, vilket misslyckades gruvligt. Nåväl, jag antar att vissa människor helt enkelt är dömda till att vara allmänt motbjudande.

...

Följande människor jorde helgen fin:
Tack Nico för att du är så liten och söt.
Tack Åsa för att du är dålig på att skära morötter och är fin som paket.
Tack Ludde för att vi fick våldgästa ditt hus.
Tack Carro för att du skalade potatisen bättre än jag.
Tack Johan för att du skrattar så roligt.
Tack övriga Gråsvärd för att ni är så fantastiskt underbart odrägliga.
Tack Linda för sovplats och fina dans-moves.
Tack Lindas Mamma för skjutsen till Roslagsbanan.
Tack Anja för den fina bli-glad-flätan och övriga bli-glad-gester.
Tack Syrsan för att du är en sådan fantastisk idéspruta. Och så seriös! :D
Tack Nyllet för att du håller koll på saker.
Inte-tack Nyllet för att du är en tjallare.
Tack Ludde för att du hämtade ketschup till mig.
Tack Merca för att du ... öh. Ja. Du är söt.
Tack Åkesson för att du är fin i papphatt.
Tack Henning för att du har fina fiskvantar.
Tack Tjej-I-Trappa för att du hatar oss.
Tack Max för att du är trevlig att träffa när man är trött och skabbig och för att du vet vilken dag det är :)
Tack Agnes och Gabbi för att ni är så söta.
Tack Maggan för att du har bil.
Tack familjen Lundqvist för att ni lagar god mat och tycker om Dunderklumpen.
Tack tandborste och säng för att ni finns.
Tack Skade för att du slutar skriva nu.
...

Notera även att jag varit snäll nog att förstora texten. Detta var inte ett tack för gårdagens "hejdåkram" ("Höhö, emilia ligger på marken") pojkar.
Har ni tur älskar jag er ändå.

Skade

Cthulhu Dawn

2007-02-01T06:54:00.000-08:00

Jag har haft blogg i endast några timmar, och redan klagar vänner och bekanta på smärtor i ögonen. Jag har lyckats.

Så, här satt man åter igen. Förkyld denna gång. Gårdagens förvirring och hysteri berodde tydligen inte endast på sömnbrist, som jag så ihärdigt hävdade (ja, folk frågade).
När väckarklockan således ringde (eller skrek i smärtor, som det tycktes mig) var jag färdig att spy på den. Alternativt slå den i småbitar med vad som helst tungt nog att bespara mig den fysiska ansträngningen (då hade jag utan tvekan spytt). Som den uthållige kämpe jag är kravlade jag mig dock upp, trots att hela världens plågor bodde i min taniga kropp. Frukosten smakade urin och lämnade magen tommare än den varit innan. Väl ombord på bussen (det förvånade mig att jag kommit på rätt fordon) satt jag och stirrade hatiskt på allt och alla. Särskillt på min egen spegelbild i de smutsstänkta fönstren. Det faktum att jag såg förfärlig ut, värre än vanligt faktiskt, jorde inte mitt humör bättre. Slutligen kravlade jag mig svärande över skolgården och in i det färgglada trapphuset. Jag tog min tillflykt i en mörkbrun fuskläder-soffa i det mörkaste hörnet jag kunde finna och satt sedan där och lyssnade på den mest brutala musik min I-pod över huvud taget kunde uppbåda. Som vanligt kändes det lite bättre efteråt. Lite.
Jag stannade under morgonperioden, sedan blev det för mycket och jag flydde hem till diverse musik-DVD:er (dessa jorde mig så glada att jag, på ett plötsligt spontant infall, började dansa helt vilt och galet i vardagsrummet. Dansen övergick så småningom till små ystra hopp och slutligen till aggressiva sparkar mot allt och ingenting. När jag då försökte kombinera dessa tre gjorde jag årtiondets snyggaste vurpa, bortsett från den när jag trasade sönder mina knän på asfalten påväg till bussen förstås, och föll handlöst på laminatgolvet. Aj), ett varmt bad och årets första semla. Det ni.
Således blev det ingen provsjungning till Kyrkokören den här veckan heller. Jag skall knarka... ja, vad som helst som kan hålla förkylningarna borta, framm tills nästa torsdag. Då skall jag banne mig ta alla med storm (ja, mirakel sker faktiskt ibland).

Jag antar att jag måste gå till den fördömda skolan i morgon. Dåligt.

Jag fövervägde faktiskt att förstora texten denna gång, men så roligt skall vi inte ha det. Då får ni allt ta och fjäska lite extra för mig.

Ja, det var väl allt för idag, antar jag. Godkväll, o vedervärdiga människospillror.
(Joho, Henning, jag älskar er faktiskt jättemycket. Det enda jag älskar mer är att plåga er. Det vet du väl? ;) )

Skade

At the gates of Midian

2007-01-31T11:37:00.000-08:00

Så, nu har slutligen även jag hittat hit. Som ni har väntat.
Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga. Huruvida det stämmer in i detta sammanhang antar jag att jag får avgöra längre fram, när jag fläkt ut mitt inre på Det stora Nätet och inser att detta inte är en sluten bok med svarta sammetspärmar.
En blogg alltså. En dagbok, på sett och vis. Låt oss kalla det för någonting mindre utslitet. Nät-memoarer, perhaps? Vid närmare eftertanke får den nog behålla sitt ursprungliga namn, Blogg, hur mycket jag än avskyr det. Blogg, det låter ju ta mig satan som en synonym på Påskharen.
I alla fall. Jag är ju faktiskt här av en anledning. Jag ämnar hädan efter delge er av mitt otroligt intressanta liv. D.v.s. du kan lika gärna stänga ned fönstret och glömma att du någonsin varit här. Jag kommer ändå inte delge er någonting överdrivet personligt (trodde hon ja...) .

På återseende, o dödliga beundrare.

Skade